JAG KUNDE ALDRIG GLÖMMA DIG
(Hatch-Trent-Rossner) 1966
Första gången du bjöd upp i dansen,
skrämde du mej nästan halt från sansen.
Trampa sönder mina skor och strumpor,
jag fick smyga hem i tras och lumpor.
Andra gången som jag såg dig komma,
sprang jag hem till far och mor i Bromma,
kunde inte gissa då, att det skulle bli vi två,
att det skulle börja så!
Jag kunde aldrig glömma dej,
aldrig, aldrig, aldrig nej!
Kunde aldrig glömma dej!
Sedan ringde du väl hundra gånger,
sände rosor och chokladkartonger.
När jag bad dej sluta upp du svara,
jodå, om jag får dej möta bara!
Och du började få ut av slitet,
börja, börja tycka om dej litet.
Jag försökte nog ibland, stå emot dej lite grann,
men snart fanns det ingen ann´!
Jag kunde aldrig glömma dej,
aldrig, aldrig, aldrig nej!
Kunde aldrig glömma dej!
Efteråt förstår jag inte bara,
hur jag skulle kunna ensam vara!
Du är den jag håller kär
och vill vara där du är.
Och är tacksam för det där!
Jag kunde aldrig glömma dej,
aldrig, aldrig, aldrig nej!
Kunde aldrig glömma dej!
Jag kunde aldrig glömma dej,
aldrig, aldrig, aldrig nej!
Kunde aldrig glömma dej!