DET MÅSTE VARA HAN

( Bécaud – Vidalin – Himmelstrand) 1970

Jag säger mej att gjort är gjort.
Var inte dum, han gick, än sen?
Jag är fri och man glömmer fort!
Och jag gör vad jag vill igen!

Jag har det fint! Tänk att jag grät!
Så skönt, han är härifrån!
Och då, det ringer, jag blir het
och springer fram till telefon:

Å kära, låt det vara han!
O Gud, det måste vara han!
Det knyter sig inom mej!

Det går en stund, jag lugnar mej.
Vad flög det i mej? Och jag ler.
Vad är han om man sansar sej,
han gör mej aldrig illa mer!
Som om det inte fanns andra män,
min dröm om en har jag växt ifrån.
Och då det ringer om igen!
Jag rusar fram till telefon:

Å kära, låt det vara han!
Det måste, måste vara han!
Och så med ens, så tomt det känns!
Å kära, låt det vara han!
O Gud, det måste vara han!
Det knyter sig inom mej!

Hallå, hallå? Låt det vara han!
Det måste, måste vara han!
Och så med ens, så tomt det känns!