BORTOM BERGEN

(Rosendahl – Burman – Rybrant) 1961

Jag vill vandra bort dit där vägarna tar slut,
jag vill vandra bort över bergen.
Jag längtar dithän, jag vill se hur det ser ut,
där bortom de blånande bergen.

Jag har ingen frid och jag finner ingen ro,
jag finner den nog bortom bergen.
Det finns ingen plats där jag hellre ville bo,
än där bortom de blånande bergen.

Det sjunger en trast och det surrar ett bi,
det doftar en ros bortom bergen.
Den luft som jag andas är hög och ren och fri,
där bortom de blånande bergen.

Det växer ett gräs som är mjukare än sälg,
det sorlar en bäck bortom bergen.
Till källsprångets porl har jag lyssnat i min dröm
om de blånande, blånande bergen.

Jag vill vandra bort, jag vill vandra utan hast,
det finns ingen tid bortom bergen.
Den sorlande bäck och den sjungande trast,
mej väntar bortom blånande bergen.

Mej väntar bortom blånande bergen.